Tvåtusen plus elva, nu snart ses vi aldrig mer. Du var nog rätt snäll mot mig ändå, nu när jag tänker efter, men de gånger du var elak spöade du skiten ur mig och lämnade mig för döden ute i kylan.  Din föregångare var även han elak mot mig, ännu mer så än du. Med honom var dalarna djupa och topparna riktigt höga - det har ni lite gemensamt. Du var en kär vän stundvis, och det var han också.

Jag hoppas att din storebror kommer vara lite trevligare än du var. Lite mysigare kanske, och jag hoppas att han inte ger mig allt för mycket stryk. En käftsmäll då och då kan jag nog ta, men inte mer än så. Jag är högst osäker på att det kommer bli någon större skillnad, men de säger att hoppet är det sista som lämnar människan. Jag försöker lita på det, även om jag aldrig litar på något.