Stressmoment.

Kära Facebook, jag hatar dig.
Det är trevligt att kunna snacka med sina vänner på ett snabbt och relativt simpelt sätt. Jag slipper skicka tusen sms, vänta tills någon är online eller hoppas att personen jag söker dyker upp ur tomma intet.
Men jag tycker inte om de tusentals buggarna. Jag tycker heller inte om att du tillåter vänner som egentligen inte är vänner, utan någon jag hejade på lite snabbt i korridoren när jag gick i åttan, att söka upp mig.De är lite läskigt att de minns mig, för jag minns inte dem.
Jag diggar inte heller att du får mig att framstå (för mig själv) som en liten stalker. Det är smått obehagligt när man kommer på sig själv med att vänta på att en specifik person ska logga in ("MEEEN SKRIV DÅ!!!") eller kolla igenom alla taggade bilder på någon. Jag känner mig lezkig.
Det är heller inte bra att du tillåter mig att logga in när jag är beyond überdrunk. Det är INGET bra alls, och har mer eller mindre jobbiga följder ungefär 99% av alla gånger det händer.
Och du gör mig beroende. Du är värre än alla droger i världen. Utan att ens tänka på det loggar jag in på mobilen till och med när jag umgås med folk. Bestämmer jag mig för att inte göra det får jag panik och undrar vilka som skrivit till mig, om jag har missat något viktigt, eller om jag - gud förbjude - missat något ROLIGT. Är jag utan dig i mer än en vecka är jag på gränsen till ett nervöst sammanbrott.
Och nu vill jag inte vara med längre. Men om jag avaktiverar dig loggar jag in lika snabbt igen.

Kommentarer

Skriv och få en kaka! Jag lovar.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0