Inte för att vara den som är den (jag är den andra), men ibland kan jag bli så överdrivet irriterad och frustrerad på allt, alla, och ingenting att det antingen känns som att jag håller på att implodera eller är sekunder från att sätta mig i ett hörn och stirra in i en vägg i fem år. Eller så vill jag bara lappa till någon förbannat hårt på käften och skrika tills jag ej kan andas.

Istället blundar jag och tänker på något annat. Det funkar sisådär - allt jag vill skrika på dyker upp förr eller senare ändå. Men det fungerar för stunden. ARGH.